Om personen inte vill ha hjälpen?

OBS!! Lite längre ner i inlägget kan det bli lite äckligt, så varnar äckelmagade! Såg i en blogg för en stund sen ett intressant inlägg som handlade om självskadebeteende. Skribenten tyckte inte det var okej att dra skämt om en person som skadar sig själv och jag håller absolut med där, det är inte okej för fem öre. Personen som skadar sig mår så dåligt att det inte behövs mycket för att det skall bli värre, då skall man inte behöva få höra massa skämt om det man gör. Jag tror ju personen som skadar sig själv vet hur sjukt det är att göra så, men vad skall han/hon göra?

Något jag då kom att tänka på var när jag gick på gymnasiet - i första ring. Där träffade jag J, en tjej jag blev bästa vän med och som jag faktiskt även blev kär i, kär på riktigt ni vet! Jag var med henne hela tiden, vågade dock inte berätta om mina känslor men banden var starka. Hon mådde inte bra! Till en början trodde jag inte det var så allvarligt men när hon var på möte med gymnastikläraren och fick beslutat att slippa vara med på idrotten började jag ana oråd. Varför kunde inte hon vara med? I början hade hon ofta långärmade tröjor på sig men det reagerade jag inte på, förrän vid nåt tillfälle då jag skymtade blåmärken på magen och på armarna. Vad hade hon vart med om? Hon gick på samtal med sjuksköterska och kurator minns jag, men hon var inte riktigt själv med på det. Hon kunde vara lite bångstyrig ibland. Efter många olika anledningar flyttade hon hemifrån, till ett hem för unga med problem. Där började hon till en början må bra igen, hon öppnade sig lite men sa aldrig vad det var som hände. Minns bara att hon pratade gott om sin mamma men nämnde aldrig sin pappa i positiv bemärkelse så jag antog och antar fortfarande att pappan var dum emot henne. Att det var därför blåmärken hade hamnat på hennes kropp, att hon mådde så dåligt!

Efter en tid började jag även se skärsår på hennes armar och det gjorde ont i mig att se. Hon visade även att hon hade vassa rakblad med sig. Jag fick tag i dem och försökte få henne att sluta, men en person med sådant beteende hittar alltid utvägar att fortsätta, så även J.
Jag försökte få henne att prata med någon, jag försökte få henne att öppna sig mer för mig, jag var där och lyssnade men hon sa bara att hon inte ville överlämna allt till mig. Det var hemskt att stå bredvid och inget kunna göra. Det som gjorde att allt rann över och fick mig så ledsen var när hon började ta droger och bete sig underligt. Hon drack hela tiden, hon rymde från sitt hem och hon försökte få mig och en tredje kompis att ta droger då hon gav oss ett piller men jag bara gick! Vid ett av dessa tillfällen jag besökte henne på hemmet (var där ganska ofta) och umgicks med henne hände något som jag antagligen aldrig kommer glömma.
Vi var ute och gick - det var pirrigt och sådär härligt för hon hade börjat förstå vart mina känslor fanns nånstans, hon lekte lite med mig genom att ge mig lite kyssar och sånt. Jag var i sjunde himmeln och brydde mig inte om att hon drev med mig eller lekte med mig. Det var mysigt! Plötsligt tar hon upp en grön glasflaska som ligger på marken, slår sönder den och tar en bit och river på handleden. Jag skriker och till och säger åt henne att lägga av, men hon fortsätter. Jag får tag i glasskärvan och kastar undan i hopp om att hon skall sluta, hon tar upp en annan bit och fortsätter - jag kan inte riktigt göra nåt, vet inte vad jag skall göra, hoppas satt det inte skall bli så allvarligt och att hon snart skall sluta. Allvarligt blir det - hon skär nämligen så djupt att blodet bokstavligen forsar och lite av allt som finns i armen nu ligger ovanför typ. Det var jätteäckligt. Hennes reaktion var "Ojdå, så djupt det blev, var inte riktigt meningen". Vi går tillbaka till hemmet och ser hur marken efter oss blir rödprickig och man kan följa vart vi går. När vi väl kommer in blir personalen hysteriska och lägger på tryck med handduk och sen kör de in henne till sjukhus och hon måste sy.
Det var enda skärsåret hon behövde sy, de andra läkte av sig själv.

Efter den händelsen blev allt märkligt. Jag försökte hjälpa henne men hon ville inte ta emot den.
Vad gör man i en sådan situation? Man vet att en person behöver hjälp men vill inte ta emot den? Det är jobbigt att vara närstående och bara se på när de mår dåligt och skadar sig själva. Det gör ont att se. Man vill bara finnas där och göra nånting men vad?
Gammal bild som togs i annat skede men passar in bra ändå eftersom jag grät ibland då jag kände maktlös och inte kunde hjälpa henne.

Puss & Kram

Fröken Rödlök

  • 4 visningar

Gillar

Kommentarer