Om att stå bredvid och ingenting kunna göra.

Sara Modigh har en kategori på sin blogg som heter Modiga Människor där folk får publicera sina historier kring psykisk ohälsa. Där människor får berätta sin version, dela med sig om vad dom vart med om. Få andra att reagera, att försöka förstå.
Jag tänkte att jag skulle maila till Sara med min berättelse. Den handlar inte om att jag själv lidit av psykisk ohälsa eller liknande, min berättelse handlar om hur det är att stå bredvid någon som mår dåligt och inte kunnat göra nåt. För det är också ett perspektiv, det är också någonting jobbigt.
Jag fick svar från Sara där hon tackade för min historia och blev glad att anhöriga också berättar sin del och skrev också att hon kommer publicera det i sin blogg.

Jag har valt att göra en videoblogg där jag läser upp brevet jag skickade till Sara. Känslorna är äkta, orden är på riktigt och händelsen har skett. När jag tänker på det än idag blir jag ledsen. Hon var den första människan jag blev förälskad i, den första jag vågade öppna mig för, den första riktiga vännen jag hade. Här är min berättelse om att vara anhörig och stå bredvid.