Jag saknar dem så det gör ont!

Att sakna någon man inte får träffa är jättejobbigt!
Det är ju hemskt det som hänt ändå.
Men jag överlever, jag klarar mig, men saknaden är enorm.

Jag pratar om pojkarna Larsson. Ni som följt min blogg vet vilka jag menar, min gudson blandannat.
Det är jobbigt att se bilder på dem och veta att jag inte kommer få krama om dem, skratta med dem, busa med dem, leka med dem, träffa det över huvudtaget!
Efter allt som hänt så har vänskapen försvunnit och vi pratar inte med varandra E och jag. Jag har ingen kontakt med någon från den tiden och på sätt och vis mår jag relativt bra utan dem men det som gör mest ont är att jag som sagt inte får träffa barnen!
Jag har haft så mycket kontakt med dem i så många år att det är svårt att bara släppa allt. Jag "jobbade" hos dem en period som aupair (hur det nu stavas). Jag väckte dem på morgonen, klädde på dem, gav dem frukost, körde de stora barnen till dagis, passade lilleman, gav honom lunch, fick honom att sova middag, lekte med honom, hämtade de stora barnen från dagis, lagade middag. Allt som en mamma/pappa brukar göra.
Jag var med alla tre barnen från födseln så dem har blivit en stor del av mitt liv. Vart med i deras uppväxt, sett dem växa och utvecklas! Jag var t.o.m dem som O gick för första gången och det var stort! Jag har passat dem när deras mamma var och handlade, var hos frissan, var hos tandläkaren, när föräldrarna var på möte, kalas, fester m.m ... Jag sov ofta oss dem, jag hälsade ofta på dem, var ofta med dem på äventyr och roliga saker. Det är en tid av mitt liv som gett mig så mycket som jag alltid kommer ha med mig, men det var en tid som inte kommer återkomma =/

Jag har försökt få kontakt med H men utan resultat, vet inte riktigt varför, jag skickade ett brev till honom i hopp om att han skulle skriva tillbaka men jag vet inte om han fått det, om hans föräldrar slängt det, om dem snackat massa skit om mig så han inte vill ha med mig att göra, att det kanske fastnat nånstans på brevgången från posten, att han inte vill osv... Jag är rädd att dem glömt mig! Men många säger att när dem blir större så kan dem själva ta kontakt med mig och jag skulle bli så himla glad om det verkligen hände!!
Minnerna består och tankarna kommer för alltid vandra till dem men frågan är - kommer jag någonsin få träffa dem igen? Jag vill träffa barnen men resten av livet där borta kan kvitta!! Jag saknar dem som fan! Och jag gråter många ggr just av anledningen. Det är sorgligt.

Puss & Kram

Fröken Rödlök

  • 3 visningar

Gillar

Kommentarer