Jag har lite svårt att ta emot sådant.

På frukosten idag satt jag och pratade med en personal ur matserveringen. Vi pratade om ekonomi, om att jag jobbar ideellt på Giving People och att jag i onsdags hjälpte en barnfamilj med mat och apoteksvaror för ca 1500:-. Jag nämnde tiden jag hade med föredetta kompisar, hur jag ställde upp med barnpassning och liknande, hur min o A´s tid tillsammans var med tanke på pengar och sånt. Vi löste alltid våra räkningar på ett eller annat sätt, även om vi inte hade pengar och fick ringa fodringsägaren (heter det så?) och be om uppskov på en vecka med betalning så betalade vi alltid igen en vecka senare då vi sålde mycket via tradera. Vi hamnade aldrig varken hos inkasso eller kronofogden men bara för att vi oftast prioriterade fel och då inte hade råd att följa med kompisar på bio ect så blev vi anmälade av TRE av mina kompisar till Lyxfällan.
Det sårar mig än idag faktiskt. Nåväl.

Personalen ur matserveringen klappade mig på armen och sa att jag var en bra person. Att det jag gör är bra!
"Njaa, det vill jag väl inte påstå" svarade jag varpå hon sa tillbaka - Jag tycker det iallafall!
Och då har jag bara "känt" henne sedan 1 oktober. Sånt värmer men jag har så svårt att ta emot komplimanger.
För mig är detta liksom ett sätt för mig att hjälpa, om jag kan så gör jag liksom!
Jag har inga barn, men jag har ju levt under svår ekonomisk kris så jag vet ju hur jobbigt det kan vara. Nu ger jag tillbaka liksom! Jag fick ju allt som oftast uppskov med räkningarna en vecka eller två - det tackar jag dem för genom att hjälpa andra via GvP. Jag fick låna pengar av mina föräldrar en gång, det tackar jag dem för, genom att hjälpa andra via GvP!
Det kanske är snällt - men för mig är det ju liksom självklart på något sätt! Kan jag så vill jag! Hur bemöter ni positiv kritik och komplimanger?

Puss & Kram

Fröken Rödlök

  • Vardagen
  • 6 visningar

Gillar

Kommentarer