Jag har en gång vart mobbad - kanske därför jag mår dåligt idag!

Detta inlägget är publicerat sedan innan men det är ett viktigt ämne så ni får läsa igen - nya läsare som inte vet om heller så här får ni lära känna mig lite till!! Ett känsligt ämne att ta upp för min del, men samtidigt ett viktigt ämne. Det är ju blandannat detta som format mig till den jag är idag, det är blandannat detta som gjort hur jag ser på mänskligheten idag, det är blandannat detta som gjort att jag vill hjälpa mer idag!
För er som känner mig och som följt min blogg har säkert läst detta innan men det är värt att ta upp igen! Och ibland måste jag ventilera mig - idag är en sådan dag! Jag har alltid haft problem med vänner. Enda sedan jag var liten! I början trodde jag att allt berodde på mig - att det var mig det var fel på. Jag fick ju så ofta höra orden! Såna där hemska saker barn kan säga till varandra, saker som barn oftast inte förstår sårar. Saker som många skrattar åt, men som den drabbade ligger sömnlös över. Iallafall var det så för mig. Ord som tjockis, fetknopp, ful, oönskad osv ekar i huvudet fortfarande. Tillsammans med blickarna och de oändliga hånflinen och skratten. Grupperingarna! Ensamheten!
Men var jag alltid ensam?
Samtidigt som jag minns min barndom som ovan - minns jag även att jag lekte med kompisar! I skolan fick jag inte leka med tjejerna, för jag visste inte hur man lekte häst. Och när jag bad dem visa mig vägrade dem. Ensam gick jag ur skogen och bort till killarna som spelade fotboll på gräsmattan. En idag minns jag, en idag känner jag känslan. Obehaget kommer ifatt mig när jag hälsar på i hemstaden och är ute med föräldrarnas hund och promenerar förbi skolan. Där väcks minnen till liv! Jag har ofta sett mig som en pojkflicka - inte vetat vart jag hör hemma någonstans. Vart lite sådär mittemellan hela tiden! Har det vart för att gardera mig tro? Jag vill så gärna vara en av dem, jag ville så gärna vara som dem! Men jag var utanför. Jag var tjejen som lekte med pojkar. Fast jag trivdes ändå! Det var ju riktigt skoj att spela fotboll. Har aldrig vart försiktig och flickig, alltid klumpig och hårdhänt, så fotboll passade mig! Men, varför skall man alltid få anpassa sig till stället där man passar bäst? Varför kan inte klumpig och hårdhänt inte få vara lite försiktig och gulla med fantasihästar ibland? Det var inte enstaka barn som var elaka. Det var väldigt många, oberoende av varandra! Några i klassen, många i klasser under mig. Sådana som var yngre, som ville vara häftiga och leka med de stora barnen. Grupptryck? Jag blev aldrig slagen men orden var som knytnävsslag i magen ändå.
När jag gick i sjätteklass blev jag dock nerslagen, eller nerbrottad kan man väl säga. Gråtandes och snorig fick jag följa med in till lärarrummet med klassföreståndaren. Satt på en stol och grät. Lärarens ord är som tunga stenar på mina axlar, jag känner avsmak i munnen. Det där var väl inte så farligt, torka bort snoret och gå ut igen - som om detta var på skoj! Som om att jag var med på det. Jag bytte klass! Trodde det skulle bli bättre, förväntade mig det. Jag fick fel. Jag fick en kompis, men allt fortsatte. Alla tidiga mornar kom då jag vaknade med en klump i magen och helst av allt ville ligga kvar i sängen och glömma. Tunga steg mot skolan. Långa dagar med obehag för jag visste aldrig när de skulle komma ett ord.
De värsta var inte barnen. Det värsta kom när jag gick i åttan (tror jag, kan vara tidigare också). Oftast satt jag ensam i matsalen. Det var liksom någonting vanligt som förekom. Mobbande elever satt alltid ensamma i matsalen! De mobbade eleverna satt aldrig tillsammans.
Men en dag, minns det som igår, när jag hade satt mig vid ett ensamt bord och börjat äta. Jag ser hur mina klasskamrater kommer in i matsalen, plockar på sig mat och sätter sig vid ett bord längre bort, alla är samlade.
Min klassföreståndare kommer in, ser mig sitta ensam och kommer fram. Mitt hopp om att hon skall sätta sig hos mig ökar, men sjunker som en sten till botten. Hon säger: Sitter du här ensam?! Hur mår du? Vad svarar man på en sådan fråga? Hon visste ju hur jag mådde inombords eftersom jag precis bytt klass (typ) och sjuk var jag inte så ett Jag mår bra slank ur mig varpå läraren rycker på axlarna, ger mig ett leende och ett Så bra då och så traskar hon vidare och slår sig ner bredvid mina klasskamrater vid det runda bordet längre bort. Den dagen slog dig mig att lärarna ser allt men orkar inte bry sig - de är dem som är värst! Det var det som sårade mig mest och som gör att tårarna rinner nerför mina kinder just idag! Det gjorde inte mina dagar till något positivt och minnesvärd men jag genomled alla mina 12 år i skolan. På gott och ont. När jag växte upp trodde jag att allt skulle bli bra! När jag träffade en vän som kom att betyda massa för mig, som jag såg upp till och gjorde de mesta för, trodde jag att jag hade hamnat rätt - äntligen!
Det är hemskt hur fel man faktiskt kan ha. Det är hemskt hur illa en människa kan behandla någon, speciellt en som man förklarade som bästa vän. Det är hemskt hur en person kan utnyttja och manipulera en annan sådär vidrigt mycket. Om jag skall bortse från de hemska skolåren var detta nog det värsta som kunde hända.
När jag väl trodde jag nått fram till livet jag ville leva sjönk jag längre och längre ner. Helt utan anledning!
En människa har tagit så mycket energi från mig, så mycket lust och glädje från mig att jag från början inte vågade leva! Att man tror att en person betyder så mycket för en att man väljer att tro på allt hon säger. Att man gör precis allt för denna personen! Mitt liv kommer aldrig ses som en bra början om man ser på det här med vänskap! Men till slut lärde jag känna mig själv och hitta det som gjorde mig till det jag är idag. Med dessa redskap i bagaget har jag formats till mitt egna jag! Även om jag hellre hade sluppit allt elände skulle jag inte vilja byta bort mitt liv just nu! Jag har rensat bort de falska, manipulerande, egotrippade och oseriösa från mitt liv och jag försöker förtränga det som en gång ristade upp ett så stort sår i hjärta och själ som inte nånting i världen kan laga! Men idag vet jag vad vänskap är! Idag vågar jag ändå tro på mänskligheten!
Idag hjälper jag de som har det sämre och jag tror gott om folk. Men såren finns alltid kvar från tiden jag helst vill glömma!
Jag ÄR vacker! Jag ÄR bra!

Dagen då det hände.
Den minns jag som igår.
Tiden flyger fram.
Men minnerna försvinner inte.
Det gör ont.

Att ensam stå där.
Utan någon hjälp.
Att ensam resa sig upp.
Utan någon att hålla i.
Att överleva.
Utan kraften att bestämma själv.

Det var inte så farligt.
Jag var nog med på det.
Han tvingade mig inte.
Efteråt log han bara.
Men jag ville ändå inte.

Att kraftfullt övermanna n��gon.
Som säger nej.
Som inte vill.
Som är ledsen.
Är så otroligt fel.
Men han gjorde det.

Nej, jag överdriver inte.
Jag sade nej.
Men han fortsatte.
Inte handfullt men med ord.
Sparkade han på mig.
Tvingade mig.

Det är ett svek.
Det är att gå för långt.
Att trycka ner en individ.
På det sättet.
Att tro man kan bestämma över någon annan.

Det händer många.
Många är ensamma.
Ingen som vill tro på dem.
Som vill stötta dem.
Eller så finns det dem som har många omkring sig.
Men tvingas bära detta inom sig.
Ingen skall behöva genomgå det.


Puss & Kram

Fröken Rödlök

  • 2 visningar

Gillar

Kommentarer