Jag förlorar men han förlorar mest.

Till slut orkar inte en människa hur mycket som helst. Jag tror att jag är på väg dit. Kanske därför jag känner mig så matt, slö och orkeslös hela tiden. Kanske därför jag känner mig deppig och nere? För att det där slutet jag trodde skulle komma redan 2011 verkar vara långt borta. Jag är så otroligt trött på att jag tvingas ha med Andreas (han jag var gift med) att göra när vi inte längre är tillsammans. Vi gick ifrån varandra sommaren 2011, skilde oss året senare Juni 2012 och ännu är allt inte avgjort/klart. Det stör mig.
Tack vare saker han har gjort så drar allt ut på tiden. Ja, visst.. att jag inte har kunnat ta över min del av lånen pga ingen egen inkomst har ju vart en del i detta också men han har ljugit och vart underlig.

Jag fick reda på saker för ett tag sen och jag blev förvånad. Jag är förundrad över att människor faktiskt kan förändras så radikalt, att man trott att man vart tillsammans med världens mest underbara person liksom. Men ack så fel man haft. Det har visat sig nu.

Just nu väntar jag på att A skall kontakta bank, få möte och värdera om huset så jag kan få reda på hur allt är. Så om jag vet om han kan ta över lånet helt eller inte, så som bestämts eller om vi tvingas sälja huset.
Ja, jag kommer tvinga igenom en försäljning om han inte löser allt. Enligt banken har han tillochmed gjort sig skyldig till avtalsbrott så han riskerar stort nu, om han inte skärper sig.

Skulle det bli försäljning riskerar jag att få en rejäl restskuld men det får det vara värt om jag kan bli kvitt honom till slut.

Puss & Kram

Fröken Rödlök

  • Vardagen
  • 0 visningar

Gillar

Kommentarer