Inlägg från Bambi

" Jag har fått privilegiet att skriva ett inlägg som jag får dela med mig av på en av mina favoritbloggar. Jag får alltså skriva ett inlägg om precis vad jag vill. Vad är det då?

Jo - det jag skulle vilja skriva om är min allra största rädsla i livet. Varför vill jag skriva om det? Ja... för att visa att man inte ska undervärdera andras motgångar. Ni vet som typ "Tänk på barnen i Afrika" när en vegetarian inte kan svälja leverbiten från grytan som serverades i skolan.
Vi rynkar på näsan när personer nämner något som, för oss, är trivialt. Oviktigt.

Men vi skapar en hypotetisk karaktär. Lisa är 19 år och är enda barnet. Hennes föräldrar är fortfarande gifta med varandra och hon har aldrig upplevt andra motgångar än att hon kanske haft problem med busskortet som ska göra det möjligt för henne att ta sig till skolan. Tänk er då att något lite allvarligare händer henne. Hennes första och enda pojkvän sen en tid tillbaka för slut med henne. Hon är förkrossad, men folk runt omkring henne försöker uppmuntra henne genom att rycka på axlarna och säga "Äh du kommer hitta någon annan". Självklart skulle hon ju göra det. Men det är ord som knappast skulle läka hennes hjärta. Uppbrottet var något som skulle, på ett eller annat sätt, prägla hennes liv. Det skulle vara en erfarenhet som skulle påverka hur hon hanterade saker i framtiden. Beroende på hennes psykiska styrka så kanske erfarenheten skickade ner henne i en djup depression. Vem vet...

Ja, vad är min största rädsla då? Döden? Nä. Utan något så trivialt som att bli övergiven. Jag ska försöka berätta om varför. Det har börjat med känslan av att aldrig räcka till. Aldrig bli sedd.
När jag var yngre fick jag slåss hårt om min fars uppmärksamhet. Jag försökte forma mig till den dottern som jag antog att han ville att jag skulle vara. För den jag redan var verkade inte intressera honom. Jag fann mig alltid ståendes i fönstret medan jag tittade ut över uppfarten och såg pappa backa ut därifrån med min bror i passagerarsätet. Bakom mig stod min styvmamma, som jag såklart älskade högt, och lockade med att vi kunde baka istället. "Kom igen nu, det blir kul" Jag kunde till och med få äta av smeten. Jag stod kvar ett tag till med en bröstkorg som var tung av bitterhet. Varför fick inte jag följa med?

Idag kan jag ha diskussioner med min far. Vi är närmare varandra på det sättet. Men han känner inte mig. För jag vågar inte öppna mig. Han vet inte min favoritfärg eller att jag trivs som bäst när jag kan vara fri och ta mig till en annan stad. Han vet inte att jag anser mitt barndomshem som min fristad. Jag vågar inte berätta om mina drömmar för scenen spelas upp på min näthinna så fort jag försöker. Bilen som backar ut från uppfarten. Jag blir alltid "left behind". När jag träffade min allra första pojkvän och efter att jag tillslut flyttat ihop med honom så väckte han mig många gånger ur mardrömmar där han plötsligt försvann. "Lämna mig aldrig" pep jag ynkligt innan jag återigen somnade om i hans famn. Ja han är ju mitt ex och så ska det vara - men poängen är att det präglade mig. Så många som bara kunde klippa banden med mig. Utan större problem. Och jag undrade länge vad det var som jag gjorde så fel.

Det jag vill komma fram till med detta inlägg är i alla fall att jag hade tur. Tillslut växte jag upp och hittade vänner som kunde förstå vad jag gått igenom och som hjälpte mig att ta mig dit där jag är idag. För idag är jag stark. Det finns de som har undervärderat mina rädslor och motgånger á la "Det kunde ha varit värre" och ja det kunde det varit. Men det förändrar inte det faktum att det, stundvis, har varit mitt eget personliga helvete som jag gått igenom. Så om ni någon gång ser någon klaga över någon del av sitt liv på deras blogg eller liknande. Försök att förstå. För er kanske det låter som en småsak. Jag menar tänk på dom som svälter varje dag. Tänk på dom hemlösa. Men ja... vi kan inte tänka så. För att, på något vis, kunna förbättra världen så måste vi först och främst ta hand om oss själva. Jag vill få fram att vad man än kämpar med i livet så kan vi inte behandla det som mindre viktigt än någonting annat. Det påverkar ändå en människas psykiska hälsa. Något vi uppenbarligen behöver för att kunna upprätthålla ett stabilt samhälle. Hur skulle vi kunna hjälpa varandra om vi själva aldrig fick bearbeta vad vi gick igenom? Det skulle leda till en bitterhet som vi nog aldrig skulle kunna ta oss ur.

Hoppas ni förstod poängen i mitt inlägg och tack till mizca.se för att jag fick dela med mig av dessa tankar på hennes otroligt braiga blogg :)"

Detta inlägget är skrivet av Bambi och jag tackar för dina ord! Jag förstår verkligen vad du menar och jag har tänkt så själv någongång. Man jämför sig själv med hur andra har det men det är ibland fel att göra. Man kan bara utgå utifrån sig själv och se hur man själv mår och har det. För dig är detta en stor jobbig klump i magen och folk tycker att det är värre för de fattiga barnen i Afrika och ja, det kan det vara MEN man kan inte alltid tänka på andra i alla aspekter, det viktigaste här och nu är faktiskt DU! Så jag tycker du tänker rätt.

Bambi har tipsat om ett par bloggar och en av dem är: http://nathalieelfstrom.blogg.se

Puss & Kram

Fröken Rödlök

  • Vardagen
  • 1 visningar

Gillar

Kommentarer