Hur förändrar man sina tankar?

Jag har alltid levt med komplex över min kropp men endast för att jag alltid (nästan i alla fall) vart överviktig. Jag har aldrig reagerat på någonting annat på samma sätt som gett mig komplex som man läst att andra tjejer har/haft. Visst har jag alltid kunnat göra någonting åt min situation även om det är en jobbig väg, jag har dock aldrig haft ordentligt med motivation till att klara mig fullt ut.

Det var en anledning till varför jag blev mobbad som yngre – jag var tjock! Det var i alla fall sådana glåpord jag fick höra varenda dag. Inget som höjer ens självkänsla direkt, speciellt inte när man är 12 -13 år och verkligen inte när man är 15 -16. Men det var vardagsmat för min del.
När jag tänker tillbaka på det idag kan jag bli ledsen och trots att jag är större idag så mår jag inte lika dåligt över det. Nu har jag bara mig själv att skylla egentligen så varför bli ledsen då?
Dessutom hör jag inga sådana hemska ord längre (folk tycker det, men ingen säger det på samma sätt längre) och det underlättar kanske.

Men tyvärr är det lätt så – att unga tjejer (och killar) blir mobbade på grund av att dem behöver lite större kläder än sina kamrater, det sätter tyvärr hemska känslor i deras kroppar, i deras hjärta och själ. Dem kanske inte ser ledsna ut när de får höra att dem är tjocka, men inombords smärtar det rejält. I know. Been there done that om man säger så.

Att man inte är size zero och ser lika bra ut (vem bestämmer egentligen vilka som ser bra ut och mindre bra ut?) som de populära och dessutom får höra att man inte duger på samma sätt bara för att man väger några kilon mer kan sätta sådana djupa spår inom en ung människa.
Många gånger har dessa ord vart på skoj om man frågar den som uttalar dem men för den som får höra det kan det vara ett avgörande.
Ett avgörande om personen anser sig vara värd att leva eller ej.
Självklart är ALLA LIKA VÄRDA oavsett hur tjock/smal man är men det är fruktansvärt svårt att förstå och inse det när andra säger motsatsen när man är i den ålder att man tar in allt som sägs.
Att sådan mobbning går så långt att unga människor väljer att avsluta sina liv för att slippa höra det är fruktansvärt. Hur mår personerna som är anledningen till att den tjejen eller killen inte finns längre? Finns det något dåligt samvete tro?

Det är lika illa om någon mobbas för att hon/han har utstående öron eller för små bröst och att det går så långt att man vänder sig till någon som sysslar med plastikkirurgi för att man tror att man efter det skall bli mer accepterad. Men blir man det? Är det en utväg för att bli accepterad? Måste man gå så långt? Hjälper det? Jag tror inte plastikkirurgi är någonting bra i sådana har situationer – om man vänder sig till någon inom yrket skall man göra det för att man själv vill det, inte för att någon annan säger det! Ja, klart man vill förändra om man råkar illa ut men då är grunden inte utifrån en själv utan då har det tillkommit för att nån annan tycker annorlunda.
Livet är fruktansvärt, men hur skall man vända detta till något positivt? Det kommer alltid finnas dem som drar ner andra i fördärvet, tragiskt nog.
Även om någon eller några skulle säga motsatsen, att man är fin och att man faktiskt duger som man är så kan det vara svårt att ta in. Det gäller att själv komma på det tror jag.
Jag vet inte riktigt vad som är lättast, men på något sätt har jag själv lyckats ganska bra tror jag!
Iofs får jag som sagt inte lika mycket sådana hemska ord riktade mot mig längre men när det har inkommit någon anonym kommentar som skriver att man är fet, ful och borde noppa ögonbrynen för exempelvis så har jag bara skrattat åt det. Dem första gångerna blev jag jätteledsen och var många gånger nära på att stänga bloggen för att slippa höra/läsa men jag känner att om man själv vågar utstå och gå vidare, fortsätter i samma bana och liksom kör på i sitt egna race så är man en kämpe och då klarar man mycket!

Man är underbar som man är, man är fin som man är oavsett hur man ser ut!
Det är svårt att tro när någon enstaka säger det när dubbelt så många säger motsatsen men ge inte upp! En dag inser du hur viktig du är och en dag kommer du må bra och då sitter mobbaren där och förhoppningsvis ångrar alla elaka ords om sagts om JUST DIG! Du unika och värdefulla skapelser!!

Puss & Kram

Fröken Rödlök

  • 6 visningar

Gillar

Kommentarer