Ett steg fram och två steg bakåt - känns det som!

När saker och ting drar ut på tiden blir man less och det är mycket av det som styr mitt humör! Jag har stått ut och jag har väntat, jag har vart med om mycket så till slut orkar jag inte. Jag vill bara att allt skall vara frid och fröjd, att jag kan få släppa. Att jag skall få känna frid och få lugn och ro. Veta att jag kan lämna allt bakom mig.
Det är så nära men ändå så långt borta. Allt verkar hänga på om min nya bank kan ge garanti på ett lån åt mig för då tas jag bort som medlåntagare på A´s äckliga hus!
Den dagen känns dock så långt borta nu .. Dessutom känner jag mig som världens mest ensamma människa. Även om jag umgås med Jimmy på kvällarna och även om jag träffar mycket folk i jobbet så är jag ensam.
Jag är jätteglad för Jimmys skull som fått ett jobb som han vill ha och jag tycker synd om honom som måste få vänta på försenade tåg varje dag och det är väl det som gör att jag känner mig ensam.
Jag ser honom inte så mycket känns det som. Jag saknar mina katter som lämnades kvar i huset när jag skilde mig. Fanns ingen möjlighet alls att ta med mig dem och jag visste dem hade det bra i huset och med facit i hand så hade jag inte kunnat behålla dem iomed att Jimmy är allergisk men känslorna och saknaden kommer ju ifatt ändå. Man ser foton, man minns dem och sådär.

Idag är det mycket känslor. Men allt löser sig!
Det positiva är att hyresvärden ÄNTLIGEN, efter åtta månader vart här och silikonat diskbänken och satt upp husnummer! Det var liksom på tiden :D