Då kom tankarna ikapp en igen!

Då kom det över mig igen - den där saknaden helt enkelt. Jag försöker att inte tänka men det är ju jättesvårt.
Har man vart med sedan födseln, har man fått vara delaktig och känt dem i många år är det svårt att bara släppa och gå vidare. Jag älskar ju ungarna fortfarande. Ni som följt mig i många år vet att jag pratar om Pojkarna Larsson. Min f.d bästa väns söner. Min gudson blandannat.
I måndags fyllde den yngste sonen tillika min gudson (är man gudförälder fortfarande även om man inte har kontakt?) år och när jag började räkna på hur gammal han blir blev jag lite skraj. Han är stora grabben nu för fasiken och jag har inte träffat honom på många år. Det är ledsamt. Många gånger har jag tänkt att åka dit och knacka på för att förhoppningsvis få träffa pojkarna en liten snabbis men jag vågar inte.
Jag har ju känslan att dem inte vill ha med mig att göra, föräldrarna alltså! Varför skulle dem annars säga upp bekantskapen med mig?

På den senaste tiden har jag stött på två av personerna i forna gänget på offentliga platser och det har känts jobbigt på något sätt. Även om jag inte önskar den tiden tillbaka så kan jag ändå tänka på dem roliga stunderna man faktiskt fick uppleva tillsammans. Men allt som oftast är det faktiskt barnen jag tänker på, det är dem jag saknar mest! Häromnatten drömde jag dessutom om dem, och då kändes det bra även om vi inte var vänner i drömmen heller så kunde vi ändå prata och jag fick hålla deras nyfödda son (gudsonen när han var liten alltså).
Det är jobbigt när tankarna hinner i kapp än för även om jag mår tusen gånger bättre med mina riktiga vänner så kan jag aldrig glömma pojkarna. Aldrig vill jag att deras minnen försvinner från mig. Jag kommer ihåg dem roliga stunderna, jag kommer ihåg alla galenskaper vi gjorde, jag kommer ihåg alla bråk dem startade, jag kommer ihåg allt fint jag fått uppleva, all den kärlek dem gett mig.
Minns speciellt ett tillfälle då vi leker och småbrottas och dem lyckas brotta ner mig på mage och sätter sig på min rygg varpå en av grabbarna säger: Mizca, du är som en godispåse! Jag vet inte vad han ville fått sagt med det men jag tolkar det som något bra och det lät så himla gulligt. Jag var nära på att skicka en födelsedagspresent till grabben när han fyllde år nu, men jag avblåste det. Vet inte hur det skulle tolkas, vet inte hur det skulle mottagas. Jag vet ju inte ens om grabbarna minns mig. Kanske skulle vart märkligt, jag vet inte. Men jag har sån lust att bara skicka ett kort till dem i hopp om att dem minns mig. Jag minns dem och jag älskar dem enormt även om jag inte får träffa dem!
Jag vågade mig på att skicka ett mail till deras mamma men visste inte om jag skulle våga mig på ett svar, förväntade mig ingenting men hon mailade och det gjorde mig glad. Nu har jag fått reda på lite mer om pojkarna och det känns fint, även om saknaden blev ännu värre nu! Tack!

Puss & Kram

Fröken Rödlök

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229