Header

Man säger ofta att det är tanken som räknas när man ger bort en present, gör något som kanske failar eller sådär.
Man blir glad att någon gör något för en och säger att det gör inget att det blev lite knas, det är ju ändå tanken som räknas.
Att det är viktigt att man tänkt iallafall - är det inte så när det kommer till otrohet också?
För mig är det så. Skulle min man börja visa intresse för en annan tjej och pussa på henne och sådär så har han gått otroligt långt över gränsen för vad otrohet är för mig. Jag skulle inte acceptera att han pussar på en annan tjej. Ligger han med nån annan är han ute ur mitt liv, direkt.
Men eftersom det är så viktigt med den är tanken så är otrohet för mig redan där. Vid första tanken.

Tänker min man på någon annan ibland, trånar efter nån, undrar hur nån annan skulle vara ihop med honom så tycker jag han har gått för långt. Det är inte acceptabelt. Oavsett om han är öppen med det eller inte är det fel.
Märker jag att han döljer något är den där tanken ännu större. Då är det verkligen något som är fel.
Han har kanske inte tankar på att vara med henne på det sexuella planet men han tänker på henne på ett sätt som gör att han döljer kontakter för mig, då är det otrohet - för mig!

Jag har vart med om detta . Jag och ett ex hade precis blivit tillsammans, vi hade väl vart ett par några veckor - nån månad när han sa att han skulle träffa en tjejkompis för första gången. Att ens kille har tjejkompisar är inget fel alls, men just detta blev så jävla fel.
Han hade haft kontakt med henne långt innan vi träffades (dom hade aldrig träffats irl) och sagt att han tyckte om henne. Så säger han en dag att han skall iväg och träffa henne. När han kommer hem och jag frågar hur det var om hon var trevlig och sånt där svara han ja samt att hon hade en fin rumpa. Säger man det till tjejen man nyss blivit ihop med?
Där började min svartsjuka, för nånting var fel. Jag fick någon form av agg emot henne.
En kväll ringde hon efter 23-tiden och jag accepterar inte att man ringer så sent till någon OM det verkligen inte har hänt något. Man ringer inte så sent bara för att prata lite för att man själv inte kan sova och har tråkigt. Jag sa till mitt ex att det inte är okej att hon ringer så sent. Därefter när hon ringde så svarade han inte om jag var hemma, han skickade sms och sa att han var upptagen, även om vi bara satt vid varsin dator eller sådär. Hade det vart nån annan hade han svarat.
Han ringde alltid henne när han körde hem från jobbet, var hos sina föräldrar eller innan/efter träning samt när jag inte var hemma. Dom skickade hjärtan till varandra i messenger och varje gång jag kom i närheten av han och datorn så stängde han ner hennes konversation.
Vid ett tillfälle skulle han sälja något på nätet och hade inte fått någon som nappade, jag frågade om han hade kollat under övrig mappen på messenger eftersom vissa mail hamnar där. Han sa att han inte visste att den funktionen fanns men när han gick in där fanns hennes mail och det första jag såg var ett hjärta från henne.

Flera gånger ifrågasatte jag deras relation, om det var något han inte berättade och varför han hela tiden pratade med henne i smyg osv. Han sa att han inte ville prata med henne i min närhet eftersom jag var så svartsjuk varpå jag flera ggr sa att för att min svartsjuka skall försvinna måste han visa att det jag tror inte är rätt, att dom bara är kompisar och kan prata öppet som vänner gör framför sin partner. Det funkade inte, han fortsatte i smyg.
När jag blev upprörd och frågade igen varför svarade han återigen.. Jag vet inte vad jag skall göra för att inte såra dig, du är svartsjuk men det är ingenting mellan oss. Jag sa alltid samma sak - om det inte är någonting så skall du kunna visa det öppet, du skall kunna prata med en kompis även om jag är i samma rum. För att min svartsjuka skall försvinna måste jag se att det jag tror inte stämmer genom att du pratar med henne inför mig.
Men gång efter gång pratade han med henne bakom min rygg. Han visade telefonlista när jag frågade efter det, så jag såg att han hade pratat. Jag märkte det när jag själv försökte ringa honom och det var upptaget och han sa när han kom hem att han pratat med henne.

För mig är detta otrohet - tanken som räknas.
Vad tycker du är otrohet, vart går din gräns?

Gå gärna in hos @Saramadelene för att läsa vad hon skriver om det här med otrohet i vårt samarbete!

Fuck Cancer - För unga Vuxna
❤ Hjälp oss hjälpa - sprid ordet Ung Cancer ❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Nu kommer äntligen ett inlägg som inte är tidsinställt sen en tid tillbaka. Finns ju en anledning till det.. uppdaterar jag inte självmant så kommer iaf tidsinställda sedan innan.

I förmiddags var jag hos läkare och pratade om mitt mående. Sjukskriven två veckor fulltid och sen en vecka halvtid plus att jag nu ska börja med antidepressiva läkemedel. Det skrämmer mig lite. Aldrig ätit sånt här innan men det får gå. 6 mars ska jag på första möte med dietist och 23mars ska jag på första möte med psykolog.

Nånting som påverkar måendet extra just nu är att när jag pratade med arbetsgivaren för att meddela hur allt ligger till sa hon att dom kommer behöva sätta in någon annan vikarie vilket jag förstår men eftersom jag bara är timvikarie kanske jag inte har nån tjänst när jag kommer tillbaka. Hon sa att när jag kan börja jobba ska jag ringa och se om det finns någonting för mig att göra. Nackdel när man bara är timanställd 😣

Har du erfarenhet av Citalopram? Upplevde du några biverkningar?

Fuck Cancer - För unga Vuxna
❤ Hjälp oss hjälpa - sprid ordet Ung Cancer ❤

Likes

Comments

Har fått förfrågan om att berätta om mina tatueringar så jag tänkte faktiskt göra Det! Kommer ta en tatuering per inlägg så detta är del 1 och alltså min första tatuering!


Kattassar 

Jag hade bestämt mig vart på kroppen jag skulle göra en tatuering - i nacken men visste inte vad. Mitt ex och jag var i sommarstugan när vi bestämde oss för att pryda våra kroppar. Bokade in tid på en studio i Falkenberg som heter Tattoo Lion. Det var ju väntetid på nån vecka eller två så medan vi var hemma och väntade kom jag på vad jag ville ha. Kattassar! Och placeringen var fortfarande i nacken men när vi kom dit pratade jag igenom med Anders som tatueraren heter och beslutade mig för att sätta dom ovanför vänstra bröstet och jag ångrar mig inte.

Minns inte vilket år men 2007-ich kanske. Det gjorde fruktansvärt ont. Strålade liksom upp mot halsen och var en obehaglig känsla. Anders var mycket bra och förstod när det var jobbigt så han körde lite, pausade, körde lite, pausade. Så det tog lite längre tid att färdigställa men skönt med pauser. Kom ihåg också att jag fick tatuerarens Redbull för att få upp blodsockret m.m och klara sista tassen.

Jag kom ihåg att jag så att det var första och sista gång jag tatuerade mig. Ville inte genomlida den smärtan igen men ja.. det blev några till ändå. Redan året efter kom nummer två! Den får ni läsa om vid annat tillfälle!

Jag är glad över mina tassar. Jag är mer katt- än hundmänniska och dessa tassar symboliserar de katterna jag haft. En tass för varje katt (för räknar inte kattungarna vi inte behöll) Uppifrån och ner: Fia-Pärsson-Vilda-Hassan ❤ Fia sprang till skogs och kom aldrig hem, Vilda fick vi avliva då hon var dålig. Pärsson och Hassan lämnade jag till A som bodde kvar i huset och tror dom lever där ännu.

Fuck Cancer - För unga Vuxna
❤ Hjälp oss hjälpa - sprid ordet Ung Cancer ❤

Likes

Comments

​~ Har du alltid gillat läsning och skrivning?
Nej. Läsningen har alltid gått trögt. Inte för att jag har svårt för att läsa, men jag växte upp på landet och lekte hellre egna lekar än gav mig i andras världar. Jag var dessutom mobbad och hade ett stort behov av att fly omvärlden, så jag gick åt sidan och satte mig nere vid bäcken och grät i tystnad. Där byggde jag egna världar. I flera år.
Jag började skriva först 2009. Jag byggde världar igen, fast denna gång i ord. Då hade jag läst ett 50-tal böcker. Mitt livs andra manus var en kriminalroman/thriller och när den recenserades tyckte tre av varandra oberoende kritiker, att det var bra och väldigt likt Dean R Koontz. 7 av då lästa 55 böcker var just Koontz. Så jag insåg snabbt att jag stal stil. Därmed slutade jag läsa andras böcker. Jag vill skriva som den jag är. Inte som en blandning av alla jag läst. Det är lite som Lego. Jag älskar att bygga med Lego, men andra får sedan leka med det jag byggt. Vissa hävdar att du måste läsa för att bli en bra författare. Jag hävdar att jag blir det genom att skriva.

~ När visste du att det var författare du ville bli eller har det alltid funnits med som dröm?
Jag hade knappt skrivit någonting innan 2009. Men jag har alltid varit väldigt kreativ i sinnet. Att sätta ord på det var ett sätt att ventilera ut delar av det som kokade inuti. Det fungerade! Det var som att slå undan dammluckorna. Allt bara kom. Det var när jag själv läste de sidor jag skrivit, som jag kände att jag faktiskt kunde. Efter det märkte jag att jag tog åt mig av kritiken för varje manus och slipade förmågan på det viset. Den hårda vägen. När sedan mitt första manus blev utgivet och även det andra fångade ett förlags nyfikenhet, blev det en bekräftelse i sig.

~ Gör du någonting annat utöver skrivandet, yrkesmässigt?
Jag har en liten heltid på Volvo GTO i Skövde. Där arbetar jag som kvalitetsinstruktör inom lastbilsmotortillverkning. Det är en bra kombo.

~ Hur kommer det sig att du valt din genre?
Åh det har jag inte! Jag har sju utgivna böcker och de hamnar inom sci-fi/fantasy, krimthriller, feelgood, lärobok och ren saga. Dessutom skriver jag på skräck, fantastik och annat. Så jag har inte valt genre, utan snarare provar jag på alla. Om jag har skrivandets vingar att flyga med, varför då stanna över samma landskap? Jag utforskar hellre.

~ Hur många böcker har du släppt?
Sju.
Vägen till Umbria del 1 och 2 (2011, Mörkerdottirs Förlag, sci-fi/fantasy)
Med slutna ögon (2012, Idus Förlag, spänning)
Frid & Fröjdh (2014, Idus Förlag, feelgood)
Barnens Lilla Överlevnadshandbok (2015, Idus Förlag, lärande, barn)
Skrot & Korn (2016, Idus Förlag, feelgood)
Sagor utan slut (2017, Idus Förlag, sagobok, barn)

~ När du kommer på en historia, hur gör du för att inte glömma bort dina ideèr?
Jag har det mesta i hjärnan, men är det en bokidé skriver jag ner titeln i ett Excel-dokument. Där finns 67 titlar just nu. Tyvärr tar det längre tid att skriva en bok, än det tar att komma på idén. Är det något som skulle passa i en bok försöker jag skriva ner det, men minnet är lika bra som det är kort …

~ Ägnar du dig åt ett projekt i taget eller kan du skriva på fler böcker samtidigt? Hur gör du isåfall för att hålla isär intrycken/ideèrna/tankarna för vardera bok?
I början kunde jag bara skriva på ett manus i taget. Jag ville inte blanda känsla eller skriftspråk för mycket. Men när jag märkte att hjärnan lärde sig skapa små sfärer runt de olika berättelserna, som även förstärktes av att lyssna på viss musik till varje historia, var det lättare. Som mest skrev jag på fem manus samtidigt. Nu skriver jag på fyra.

~ Använder du mycket från ditt egna liv i dina böcker, så som personer, platser, händelser du vart med om osv? Eller hur får du inspirationen?
I Frid & Fröjdh, som är en hyllning till min hembygd norr om Skövde, har jag med en hel del egenupplevt. Men redan från första kapitlet i Vägen till Umbria, märkte jag att jag skrev ur mig. Skrev av mig. Terapeutiskt. Så allt jag skriver har delar av mig själv invävda i sin väv. Inspirationen får jag snarare lägga band på, än leta efter.

~ Tar det lång tid från första tanke till en släppt bok?
Det beror på. Ibland kan det ta flera år, beroende hur hjärna och efterfrågan prioriterar. Men från ren tanke till utgivning tar det ca ett år oftast.

~ Vad vill du att läsarna skall få ut av att läsa dina böcker?
Jag vill få läsaren att känna. Att stanna upp och tänka efter. Beroende på genre givetvis, blir det olika känslor. Med slutna ögon har väckt både äckel, åtrå och rädsla. Frid & Fröjdh väckte skratt, vemod och värme. Sagor utan slut väcker nog alla. Att kunna så känslofrön som sedan kanske växer upp till insiktsblommor i människors sinnen är en ynnest.

~ När tycker du det är bäst att skriva på ett projekt? Skriver du när som eller avser du tid för att skriva?
Jag har oftast en deadline, så när som helst före den är att föredra. Haha! Njae… jag skriver när jag har tid. Även om sinnet inte vill, så kan musik och envishet lockas fram den där ådran av skaparlust.

~ Har du någon speciell plats där du skriver eller har du alltid med dig ett skrivblock och antecknar när du kommer på någonting eller har en stund över?
Jag har en hörna hemma, där jag skriver. Ibland tar jag mig ner till någon restaurang nere i stan och sätter mig där. Miljöombyte kan ibland göra under med skaparsinnet.

~ Vad uppskattar du som författare mest med böcker och vad gillar du själv att läsa?
Jag läser som sagt inte böcker själv längre. Vissa tycker det är hycklande att begära att andra ska läsa mina böcker, när jag själv inte läser. Men jag brukar säga att jag begär ingenting. Det är högst frivilligt. Jag avskyr måsten. Jag använder inte ens ordet, om jag inte behöver. Jag använder just ”behöver” istället. När vi säger till ett barn att det måste läsa för att skriva bra, ja hur många framtida författare kväver vi redan där i deras linda? När mina idéer falnar eller min förmåga att smida samman ord till vackra vågor av meningar i ett hav av stycken, då ska jag absolut läsa en bok till.

~ Vilken är den bästa debuten genom tiderna enligt dig?
Oj! Jag vet inga. Om nu J.K Rowlings debutroman var om de vises sten, då var det en rejäl debut.

~ Finns det någon bok i handeln som du gärna hade stått som författare på?
Just Harry Potter-serien är en jag vet att jag gärna velat och kunnat skapa. Den eller klassikern Sagan om ringen. Eskapism i sin finaste form.

~ Finns det några nackdelar med att vara författare?
Din fritid består ofta av att du alltid skriver. Om du inte sitter ner och gör det, gör du det i huvudet oavsett vad du pysslar med. Så det kan ibland vara svårt att stänga av den utkanalen.

~ Om du fastnar i ett projekt, hur kör du vidare då? Har du något knep för att inte bli för uppstressad eller uttråkad när du fastnar?
Då skriver jag på ett annat manus en stund, tills den gamla manuset fått tänka på vad det behöver och sedan sätter vi oss tillsammans och kramar fram en fortsättning.

~ Ser slutresultatet ut på samma sätt som dina första tankar inför en ny bok?
Oftast. Med den vanligaste skillnaden att om en bok skulle bli 300 sidor så blev den 450. Berättelsen tar över och skriver sig själv genom mina fingrar. Jag bara följer med.

~ Har du tips till mina läsare om någon skulle vilja bli författare?
Om en människa kommer med måsten: lyssna med ena örat. Om många kommer med samma råd: lyssna med båda. Strunta i HUR du skriver. Huvudsaken är ATT du skriver. Allt annat går att ta efter ett tag. Hitta just din form och slipa sedan på den i din takt. Tänk på att vad EN person tycker och tänker om det du skriver, säger mer om den personen än det du skrivit. Fråga alltid flera, om du behöver råd eller tips. Och tro på dig själv! Det är bara du som kan skriva som du.

~ Kan du avslöja om det finns något nytt projekt på gång, vad har vi att vänta oss?
Under 2018 kommer det i alla fall ut tre böcker. Far & Flyg kommer under våren. Det är tredje boken i Byatorp-serien (Frid & Fröjdh, Skrot & Korn). Till julen är det tänkt att även fjärde och avslutande delen i den serien ska ges ut. Senare i år kommer Sagor utan slut 2. 50 nya sagor och 50 nya illustratörer.
Med lite tur kan det även bli så att debutromanen Vägen till Umbria ges ut på nytt i omredigerad e-boksform. 750 sidor sci-fi/fantasy. Även krimthrillern Med slutna ögon stöps om i e-boksform. Den ges ut i nytt namn, tillsammans med fortsättningen på historien. Nästan 1000 sidor spänning!

Så just nu arbetar jag mest med Sagor utan slut 2 och Far & Flyg. Sagoboken blir som första delen. 50 sagor utan slut, där läsaren själv får komma på fortsättningen. Flertalet skolor har köpt in den och använder i sin undervisning. Barnen är enormt nöjda. Det ger gåshud det!
Sen får vi se om det blir lite mer Uti Bögda i SVT. Jag är med och skriver manus till den serien, vilket är en erfarenhet i sig. Det gör att jag nu sitter med flera idéer, som kommer att skrivas ned direkt i tv- eller filmmanusform.


Fuck Cancer - För unga Vuxna
❤ Hjälp oss hjälpa - sprid ordet Ung Cancer ❤

Likes

Comments

Förena nytta med nöje - hjälp du också! 

Ni nya läsare kanske inte vet att jag tillverkar personliga tavlor med ord som du själv bestämmer för att kunna skänka till min och Jennifers insamling till Ungcancer.se.
Jag tar 60 kr styck plus frakt och av denna summan kommer 20kr gå oavkortat till insamlingen.
Det är mitt sätt att bidra och eftersom jag tycker det är så himla roligt att skapa så är det en perfekt kombination.
Ännu bättre att du faktiskt får en fin grej till dig själv eller en fin gåva till någon du tycker om och samtidigt är med och bidrar till att Ungcancer kan fortsätta hjälpa och stötta.

Det är himla enkelt att beställa.
Du börjar med att komma på så många ord och mindre meningar som möjligt om dig själv eller den du vill ge tavlan till, samt vilken färg du önskar den skall gå i. Sen mailar du dessa orden plus din adress till kontakt@frokenrodlok.se
Du kommer få slutsumma (beroende på vilket emballage du väljer) och mitt swishnummer som du skickar pengarna till, när jag fått pengarna tillverkar jag din tavla, skickar ett utkast så du får kolla ev. stavfel och göra någon ändring om du önskar innan jag sparar, skriver ut och skickar hem till dig.
Skrivs ut på fotopapper i A4.

Här under ser du några jag tidigare har gjort samt det som vi hittills har samlat ihop!

Fuck Cancer - För unga Vuxna
❤ Hjälp oss hjälpa - sprid ordet Ung Cancer ❤

Likes

Comments

Är sex viktigt i ett förhållande?

För några år sen hade jag svarat snabbt och rakt Nej på denna frågan. Vi hade inte det så bra i vårt förhållande på den tiden (med ett ex alltså) varken sexuellt eller vardagligt egentligen. Jag ville ha sex men inte med honom så jag var oftast själv. Jag fick ångest varje gång jag hade fått en orgasm oavsett om det var med honom eller med mig själv, jag kände mig smutsig och tyckte sex var något fel. Jag ville inte ha det!

Nu, är svaret Ja, det är väldigt viktigt för mig.
En stund då vi kommer varandra väldigt mycket närmre, vi släpper på allting och bara är, får njuta av varandra.
Får känna värme och hud tätt tätt. Att få en stund bara för att njuta tillsammans är viktigt för mig.
Nu vill jag ha sex, ser fram emot det varje gång och längtar till det är dags istället för att känna mig äcklig och smutsig efteråt, det är viktigt för mig! Jag vill inte bara att det skall vara stelt och bara kötta på utan skojigt, man skall kunna skratta samtidigt som man har sex för det lättar upp allt.

Fuck Cancer - För unga Vuxna
❤ Hjälp oss hjälpa - sprid ordet Ung Cancer ❤

Likes

Comments

Frida gästbloggar!

Jag föddes med ryggmärgsbråck vilket medför att jag sitter i rullstol. Jag är förlamad från en bit på benen och nedåt och har stora balanssvårigheter så jag klarar av att stå korta stunder med stöd men huvudsakligen är det rullstolen jag tar mig fram med. Det här med att tillhöra de svaga i samhället har verkligen inte varit lätt och är fortfarande inte; folk har fördomar om det mesta, man får utstå såväl blickar som ord och elaka handlingar för att man inte är som alla andra. Jag har brottats mycket med dåligt självförtroende och självkänsla, det är något jag har jobbat en massa med sedan den dagen jag förstod att det alltid kommer finnas någon som inte vet bättre och bara måste slänga ur sig något fördomsfullt och elakt.

För lite mer än ett år sedan startade jag min blogg "Morsan på hjul" där jag delar med mig utav min vardag som rullstolsburen, jag bjuder in mina läsare i mitt liv, berättar om saker jag varit med om, saker jag kämpar med och om föräldraskap då jag fick en son sommaren 2017. Tanken med att starta bloggen var inte bara för att dela med mig och skriva "bara för att", jag ville någonting mer. Jag vill göra det jag kan för att bidra till ett mindre fördomsfullt samhälle för alla, oavsett funktionsnedsättning eller ej så är man precis lika mycket värd. Jag vill även visa för andra därute som kanske är i samma eller liknande situation som jag har varit och fortfarande är, som kanske mår dåligt pga saker de får utstå från samhället att det kan bli så mycket bättre. Det är otroligt tufft vissa perioder, därför vill jag finnas där och peppa.

Jag känner såhär drygt ett år senare att jag helt klart har valt rätt sak att engagera mig i, nu börjar jag få en massa uppskattning av andra för det jag gör och skriver om. Det sista jag vill är att någon ska behöva må så som jag gjorde bara för att man föds med en funktionsnedsättning, vi är människor precis som alla andra i samhället.

Mitt mål är helt enkelt att fortsätta som jag gör, vara öppen och ärlig om hur livet kan se ut men också stötta, ge kunskap, kämpa för mina och så många andra människors rättigheter. För tillslut finns inte orken kvar när man kämpar ensam, jag har själv varit där. Jag kommer inte att ge mig förrän det sker en stor förändring och den tid jag lägger på att få igenom en förändring kommer vara så värt det, det vet jag helt säkert. Så som det ser ut fortfarande år 2018 får det bara inte fortsätta göra.

Här hittar ni hennes blogg.


Fuck Cancer - För unga Vuxna
❤ Hjälp oss hjälpa - sprid ordet Ung Cancer ❤

Likes

Comments

Vilka fina kommentarer ni lämnade i förra inlägget. Ni är ju bara så fina! Tack tack tack ♡ Det värmer gott kan jag lova. Fortfarande väldigt jobbigt psykiskt och jag fungerar inte riktigt som det är tänkt. Ledsen hela tiden, deprimerad och ångest. Ligger för det mesta, orkar ingenting. Försöker vara glad men kan inte alltid. Det blev jobbigare med denna insikten och erkännandet än vad jag först kunde föreställa mig. Det här ätandet är ju en stor del av mitt liv så är svårt att ändra tankebanorna. Vill bara gå och leta efter godis.

Om det inte kommer "vanliga" inlägg beror det på att jag helt enkelt inte orkar men har tidsinställda sedan innan som.bör dyka upp till er!

♡ Kram kram ♡

Fuck Cancer - För unga Vuxna
❤ Hjälp oss hjälpa - sprid ordet Ung Cancer ❤

Likes

Comments

Hej!
Detta inlägget kommer vara jobbigt att skriva för det innebär att ni kommer få reda på något om mig som är väldigt jobbig. Något jag skäms något otroligt mycket över och som jag för en tid sen verkligen förstod och insåg. Jag vill inte ha några negativa påhopp eller kommentarer, så snälla be nice! Jag har det tillräckligt jobbigt med min ångest som det är.
Jag är matmissbrukare. Jag har en form av ätstörning.
Jag har fattat i många år att det jag gör är fel men inte förstått på riktigt vad jag gör med mig själv och att jag har ett beroende som är så starkt. Jag mår väldigt dåligt pga detta och just nu sjukskriven pga mitt psyke har kraschat. Jag skäms så!

Det är svårt att inse att jag har ett problem men nu har jag fattat det.
Jag har så många år velat göra något åt det och jag har försökt men aldrig klarat av det. För att jag inte förstått att det är ett problem, en sjukdom. Anledning till att jag bara postat tidsinställda inlägg är för att jag inte mår bra som sagt, jag sover för det mesta och gör jag inte det så gråter jag.

Det är ett sånt sjukt beteende egentligen. Jag VET att jag förstör min kropp men ändå är godiset för starkt att motstå att jag fortsätter förstöra mig själv. Jag brukar säga till andra att det bara finns en av dom och att det gäller att vara rädd om henne men själv försätter jag mig i dåliga situationer och skadar min kropp.
Jag har pratat massvis med Kjell om detta, han stöttar mig otroligt mycket och i allt prat slår det mig att jag vart med om så många situationer där allt är fel men att jag inte fattat det riktigt.
I söndagskväll fick jag en ångestattack och det var riktigt jobbigt.

* Jag äter mer än jag planerar
* Jag smygäter
* Jag tycker inte om att se mig i spegeln
* Jag tycker inte om min kropp
* Jag tänker ofta på vad jag skall äta och inte äta
* Jag äter godis när jag är på väg någonstans, i bil, tåg, buss osv.
* Jag dricker stora mängder saft, läsk och juice.
*Jag tänker på godis mer än 50% av min vakna tid
* Jag ser fram emot mathelger, dvs jul, midsommar, födelsedagar, helger osv för att kunna äta
* Jag ser fram emot att träffa folk över middagar - för maten/godiset skull
*Jag handlar i olika affärer för att inte någon skall se att jag köper så mycket
* Jag kan inte bara "ta ett chips/en godis" utan äter upp allt.
* Jag känner mig tillfredsställd när jag äter men så fort allt är slut får jag ångest
* Jag smygäter
* Jag gömmer godispapper för att ingen skall få reda på att jag äter
* Jag har alltid "en bra ursäkt" för att få äta godis
* Jag har problem med mina tänder
* Jag äter sällan frukost men är superhungrig framåt förmiddag/lunchtid
*Jag känner mig alltid trött och energilös
*Jag känner mig misslyckad för att jag inte har viljestyrka att låta bli godiset
* Jag känner hopplöshet inför min viktsituation
* Jag äter för att döva mina känslor
* Jag äter inte för att njuta utan för att jag måste
*Folk pikar att jag äter mycket, försöker hjälpa mig men som jag bemöter med ilska
* Jag är lättretlig

Detta är sådana jag har checkat av och som stämmer in på mitt beroende!
Godiset är inte gott längre, men jag måste stoppa det i mig för att liksom. Det är ett tvång!
Efter min ångestattack i söndags (jag och Kjell låg i sängen på kvällen) steg Kjell upp och tog fram en plastpåse och slängde precis allt godis vi har hemma. Sen gick han ut till soptunnan och slängde i allt där.
Det kändes så himla jobbigt att se.
När jag kom hem från jobbet igår var jag arg på att han hade slängt det, för jag hade sett fram emot att få äta massa godis. När jag kom hem igår sov jag fem timmar, när Kjell kom hem pratade vi, åt och sen gick jag och lade mig och sov hela natten. Även om det just nu är det stora samtalsämnet just nu så tänker jag massvis på godis.
"När jag går på toa nästa gång hämtar jag med mig en chokladbit" ... "När Kjell pratat klart går jag och hämtar en chipspåse" osv osv ... Det är så jävla sjukt!
Att jag har tillåtit mig att hålla på så här.

Det finns mycket av grejerna här ovan som jag inte berättat om eller pratat om med någon förrän nu.
Det är jobbigt att erkänna men jag vill vara ärlig emot er. Men framför allt mot mig själv.
Jag är snart 33 år och klarar inte att motstå att stoppa i mig godis.
Jag är så ledsen, så deprimerad, så arg på mig själv.
Jag har fått tid till dietist 6 Mars och väntar svar från kurator.
JAG MÅSTE HA HJÄLP!


Fuck Cancer - För unga Vuxna
❤ Hjälp oss hjälpa - sprid ordet Ung Cancer ❤

Likes

Comments

Jag och Jennifer vill göra er medvetna om att det finns en organisation som hjälper och stöttar unga vuxna som drabbats av cancer. Är du mellan 16-30 år och vill ha någonstans att vända dig till finns ungcancer.se

Vi har en insamling för att få ihop pengar som kan hjälpa organisationen att fortsätta sitt viktiga arbete.
Hade vart snällt om ni ville vara med och skänka en slant - eller hjälpa till att sprida våra inlägg! Om ni sprider våra inlägg säg gärna till så vi kan tagga er i ett inlägg som tack! Vi söker också dig som drabbats eller du som är anhörig till ung vuxen cancerdrabbad som vill vara med i en intervju på våra bloggar. Dessutom tillverkar jag personliga tavlor för att samla in till vår insamling, köp gärna en tavla här.

När man drabbats av cancer eller någon i sin närhet har drabbats kan det dyka upp frågor i ens huvud som man gärna vill ha svar på men inte riktigt vet vem man skall fråga, eller man kanske inte vågar fråga egentligen. På Ungcancer.se finns en kategori som heter UC Fråga där medlemmar har kunnat ställa frågor som experter svarar på!

Jag tänkte att det kan ju faktiskt vara någon av mina läsare som undrar samma sak men inte själva vågar fråga, och kan då ta hjälp av UC Fråga! Så, texten nedanför har jag lånat från ungcancer.se.
Fler frågor finns här.


  • Hej! Jag fick testikelcancer för över ett år sen. Behandlingen har gått relativt bra men jag har fått en del sexuella biverkningar. Exempelvis så behöver jag äta medicin för att få erektion. Jag tycker medicinen fungerar sådär och det tycker min tjej också. Vi blev ihop innan jag fick cancer. Jag känner mig så kass i sängen. Jag är verkligen attraherad av min tjej, men jag är livrädd för att hon ska tänka att det är något fel på henne. Hur pratar man om nåt sånt här skämmigt med sin tjej?

– Jag antar att du menar att du är orolig för att din tjej ska tolka det som att du inte tänder på henne utifrån att din förmåga till erektion är påverkad efter cancerbehandlingen. Att prata om sex och vad vi tänker, känner och hur vi vill ha det är av någon anledning svårt och avigt för många utav oss och då även om vi står varandra nära i de flesta avseenden. Innan flöt det kanske bara på och ni gjorde som ni gjorde utan att grubblerierna, rädslan och ”skämmigheten” tog det utrymme i sovrummet som det verkar ta nu. Risken finns då att man brottas mer med tankarna än är i stunden och den intima närvaron vilket påverkar lusten, kontakten, samspelet, njutningen och både mannen och kvinnans erektion.

Det finns mer hjälp att få medicinskt, psykologiskt, sexologiskt och med sexualtekniska hjälpmedel. Men det viktigaste steget är nog trots allt att trotsa känslan av att det är skämmigt och tankarna på att vara kass och ställa dig själv frågan vad som är viktigt. Vad vill du känna och uppleva tillsammans med din tjej och vad vill du stimulera för känslor och upplevelser hos henne? Det är nog inte i första hand problemen och grubblerierna du skall samla mod till att våga prata om utan den lust och längtan som du upplever att problemen står i vägen för. Att ta sikte på att röra sig i riktning mot det ni båda och enskilt längtar efter kan bjuda in lekfullheten och lusten i det hela. Om du känner att du eller ni behöver stöd eller hjälp kring detta så be din läkare eller kontaktsjuksköterska om att få träffa en sexolog eller psykolog.
Genom Ung Cancer kan du som medlem söka stipendium för psykologsamtal enskilt eller som par/grupp! Klicka här för att läsa mer.

  • För ungefär ett halvår sen dog min fru i en hjärntumör. Vi har två fantastiska barn på 6 och 8 år. Den äldsta pratar ofta om sin mamma med mig och sitt syskon. Den yngsta drar sig nästan alltid undan när vi pratar om deras mamma. Hon har knappt gråtit under hela den här resan utan har blivit argare och mer inåtvänd. Vill väldigt gärna ha tips kring hur jag kan nå fram till mitt minsta barn!

– Det är ingen lätt situation du befinner dig i där du har din egen sorg och saknad att förhålla dig till samtidigt som du så uppenbarligen vill finnas där för dina barn och möta dem i deras individuella hantering. Det kan vara en stor skillnad på en 6-åring och en 8-årings förståelse, reaktion och hantering av att ha förlorat en förälder eller någon annan som står dem nära. Medan ditt äldsta barn både verkar vilja och kunna prata om att mamma har dött verkar din dotter reagera på ett annat sätt och har sannolikt behov av andra vägar för att beröra det som har hänt och händer. En bra ingång till väl sammanställd information, litteraturtips och kontaktlista hittar du på Cancerfondens hemsida: https://www.cancerfonden.se/om-cancer/om-den-vuxne-inte-blir-frisk.

Samtidigt tycker jag inte att du ska dra dig för att söka hjälp om du är orolig för hur din dotter mår och hur detta mående tar sig uttryck i beteendemönster där det känns som ännu svårare att nå fram till henne. Barn och ungdomspsykiatrin (BUP) kan vara en stor hjälp och det är inte alls så dramatiskt som det kanske låter, de har stor vana och kompetens när det kommer till att möta och stötta barn och förälder tillsammans. Ofta erbjuder de även råd och en första bedömning via telefon vilket kan vara en bra början. Du hittar mer information kring hur det fungerar i ditt landsting på http://1177.se.

  • Halloj! För några månader sen fick min pojkvän leukemi från ingenstans. Min partner har fått väldigt svåra biverkningar. När han blev sjuk hade vi bara varit ihop i 4-5 månader. Från att ha varit kärleksfull pojkvän och flickvän känns det plötsligt som att jag bara är vårdare. Jag känner mig superrädd för att min kille ska tro att jag bara hänger kvar för att han är sjuk och att jag inte älskar honom ”på riktigt”. Tycker de här sakerna är svåra att prata med honom om och tar gärna emot tips.

– Starkt att du i samma fråga kan uttrycka att det är tufft i den roll du kastats in i efter så relativt kort tid tillsammans samtidigt som du uttrycker att du genuint älskar din kille. Att kunna känna och ha både och på detta sätt inom sig och också ha det när man pratar med varandra är betydelsefullt. Du vill kunna vara tydlig i att du faktiskt älskar honom samtidigt som du vill kunna uttrycka att det är tufft för dig också och att du kanske känner dig vilsen i den roll som du hamnat i. På samma sätt kan det vara både och för din kille där kärleken till dig blandas med vilsenhet i rollen att bli omhändertagen och rädslan för att du hänger kvar av ren sympati.

Det är oerhört svårt att ge konkreta tips utan känna er närmare. Det finns alltid möjligheten att tillsammans eller enskilt söka ytterligare stöd av till exempel kurator eller psykolog vilket kan vara ett bra tips om du känner att du/ni sitter fast i ett mönster. Annars är min erfarenhet att det ofta är konstruktivt och leder vidare att våga berätta hur man känner och upplever saker men att då ”både” & ”och” får komma fram. Det är ganska sannolikt att ni upptäcker att ni bär på liknande farhågor men också liknande längtan och begär efter att få vara och känna sig som kärleksfull pojk- eller flickvän. Tillsammans kan ni hjälpa varandra hantera farhågorna men också stötta i strävan efter att hitta vidare till den relation ni vill ha under och efter cancerresan.

  • Jag fick cancer för två månader sen och är mitt uppe i cellgiftsbehandlingen. Jag är så himla trött på att hela tiden behöver svara på ”hur jag mår”. Jag mår kasst fysiskt och tycker det är jobbigt att ha kontakt med fler än typ min brorsa och min bästa kompis. Samtidigt får jag dåligt samvete när jag inte svarar på sms från kompisar eller kollegor. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen för jag orkar inte med en massa relationer just nu, men jag pallar inte heller att gå runt med dåligt samvete.

– Så skönt att du så klart kan uttrycka vad du känner att behöver just nu för att förhålla dig till allt som händer. Du mår kasst och vill fokusera ditt sociala umgänge till de som står dig närmast och det är helt okej. Samtidigt så finns det andra som bryr sig om dig vilket kanske är skönt att veta även om du just nu inte orkar med det. Det blir lite både och där du får acceptera att du känner dåligt samvete för om vi vänder på det hela så hade du ju inte haft dåligt samvete om dessa relationer inte betydde något för dig.

Sannolikt kommer du vilja återuppta några eller flertalet av dessa kontakter längre fram när den mest intensiva behandlingsfasen ligger bakom dig och du åter ska hitta hem till det liv du vill leva. Det går inte ge ett klart svar på vad du borde göra nu. Jag har dock träffat flera som utifrån samma dilemma valt att dela med sig genom en blogg eller via andra sociala medier och där valt att förklara att man inte riktigt orkar vara så kommunikativ och därmed kanske inte svarar i telefon och på sms. Som jag har förstått det upplever dessa personer dels att de kan skriva av sig och sortera sina tankar samtidigt som omgivning upplever att de har kontakt och kan visa att de bryr sig genom ”like-knappar” och ”styrkekramar”.

Du får själv hitta vad som funkar för dig och det är okej att dra sig tillbaka om du behöver det. Samtidigt ska du då kanske vara inställd på att det vilar på dig själv att sedan ta initiativ till att återuppta kontakterna.

  • När min bror var sjuk i leukemi så kände jag att jag behövde vara stark och stötta honom varje dag, jag ville inte visa mig svag inför honom. I dag är min bror frisk och han lever livet som vanligt igen, som om ingenting har hänt. Det är såklart underbart men i dag mår inte jag bra alls. Det känns som jag har kört fast och att min bror inte fattar hur sjuk han var. Hur nära han var på att dö. Det är som att jag kraschar nu när det värsta verkar vara över. Vad kan jag göra för att få min bror att förstå hur jag mår och varför?

– Det verkar som att du i all välmening höll tillbaka och dolde för din bror vad du kände och tänkte. Du ville inte oroa och skrämma honom med din oro och din rädsla. Det är normalt att vi vill skydda den som är sjuk på detta sätt och vi visar upp en stark mask samtidigt som vi kanske håller tillbaka när det kommer till de egna reaktionerna, att dela med oss av våra egna bekymmer, att hamna på kant med eller ”bråka” med dem vi vill skydda är något vi undviker.

Det är ju som sagt i all välmening, du ville ju stötta honom, men det verkar lite som att ni snarare har glidit ifrån varandra eller befinner er på olika ställen reaktionsmässigt och emotionellt. Min erfarenhet är att många hamnar i denna obalans och det inte är något som bara löser sig utan kräver mod och handling i det att man måste gå emot det tidigare mönstret och åter våga visa sig.

För mig låter det verkligen som att du och din bror har en riktigt fin relation i grunden och även om det känns skrämmande och du är orolig för att ”dra ner” honom så är det nog dags att visa och berätta hur du känner och mår. Det kan också vara en idé att söka stöd för din egen del om du känner det som att du håller på att krascha. Kanske från en vän, familjemedlem eller till exempel en kurator i skolan eller på vårdcentralen.

  • En av mina bästa klasskompisar fick cancer för några månader sen och kom nyligen tillbaka till skolan. Jag tycker att det är jättesvårt att prata med henne nu och det känns som att hon drar sig undan. Jag vill så gärna att det ska ”vara som förut” men förstår väl att det kanske är svårt. Men jag saknar henne och vill att hon ska vara med mer. Hur kan jag och mina klasskompisar hjälpa till för att prata om det som hon har varit med om?

– Du och dina klasskamrater verkar genuint måna om er vän och det värmer att höra. En cancerresa där man behöver förhålla sig till allvarlig sjukdom, gå igenom tuffa behandlingar som under och efter kan påverka både kropp och själ kan beröra en både på djupet och länge. För din vän, dig och flertalet cancerberörda handlar det inte om att komma tillbaka till ”att vara som förut” utan snarare att kunna gå vidare samtidigt som man behöver förhålla sig till nya erfarenheter, förluster, rädslor och så vidare.

Det är vanligt att både den som är cancersjuk och de som står nära ”biter ihop” och tänker att om man bara tar sig igenom behandlingarna så kommer allt bli som vanligt sen, bara för att sedan upptäcka att det inte riktigt är så. Man skulle kunna likna det med att man kämpar sig genom Vasaloppet bara för att i målgången upptäcka att man direkt behöver ta sig an en lika mödosam strapats. Det är då lätt hänt att man känner sig vilsen och inte vet hur man ska förhålla sig till sina och omgivningens reaktioner och frågor.

Vad ska och kan man fråga? Vad ska man säga? Ska man prata om cancerns eller inte? När får man skratta och skämta? Tankarna och frågorna snurrar hos alla berörda och det är lätt att fastna i att brottas med dem i jakten på svar som kanske inte finns. Då är det lätt det känns svårt, konstigt och avigt. Jag känner inte er och vet inte vad du eller din vän går igenom men tänker att det nog är viktigt att ha både och. Det kan komma stunder då din vän vill prata om det hon varit med om och då är nog det bästa att så öppet som möjligt visa vad ni känner och tänker. Samtidigt kan hon ha ett stort behov att få känna och göra ”vanliga” och ”normala” grejer och då är det kanske viktigt att bjuda in, bjuda med och bjuda ut utan en massa konstigheter.

Jag vet att det inte är någon lätt balansgång men det som ställer till det mest är nog det egna kravet på att vilja säga ”rätt” saker och göra ”rätt” saker. Utgå från hur mycket ni faktiskt bryr er om henne och våga göra lite ”fel” då och då. Då visar du att du finns där oavsett och det kan vara värt mycket. På http://naracancer.se finns både bra information till dig som är ung och står nära någon med cancer samtidigt som det finns möjlighet att chatta med andra i samma situation.

Fuck Cancer - För unga Vuxna
❤ Hjälp oss hjälpa - sprid ordet Ung Cancer ❤

Likes

Comments